Världen är inte
svart-vit. Det är inte så att jag är god och världen är ond. Vi är alla inte
bara zebror, utan också den grå massan. Jag har alltid tänkt mig människors
onda handlingar som resultat av deras historia. Den rädda, psykiskt och fysiskt
misshandlade, den socialt utfrusna, den marginaliserade kan begå fruktansvärda
brott, men de flesta med en sådan bakgrund begår inte brott eller blir
empatilösa individer. Det finns osjälvisk kärlek också i koncentrationsläger,
på flyktingbåtar, under bombanfall.
Samtiden vårvintern 2017
har fått mig att tänka på de här frågorna. Rasismen och främlingsfientligheten
har på allvar tagit ett strupgrepp på samhällsdebatten. Det är inte längre bara
i skydd av nätets anonymitet som människor luftar sin rädsla och sitt hat mot
andra folkgrupper och i synnerhet mot muslimer. Vårt nordiska välfärdssamhälle
är i kris och hotas av nedmontering. Inkomstklyftorna ökar. Polariseringen i
samhället ökar. Är det därför vi söker syndabockar? Är det därför vi lockas att
”se om vårt hus”, bygga högre murar av rädsla för invasion av alla de miljontals
nödlidande runt om i världen.
Finland avvisar idag
asylsökande till Bagdad och Kabul, trots att migrationsverket erkänner att de
har lagliga asylskäl, man anser dock att Bagdad och Kabul är säkra områden för
asylsökande, dock avråder man bestämt medborgare att åka till städerna som
räknas till världens farligaste platser. Vi har alltså kommit dithän att vi
inte längre räknar med människors lika värde.
Yttrandefriheten är en
grundbult i vår demokrati. Alla skall ha rätt att uttrycka sin åsikt utan att
staten straffar oss för det. Men hur skall vi inom demokratin hantera
antidemokratiska tendenser? Hur skall toleransen hantera det intoleranta?
Bokmässan i Göteborg
hänvisar till yttrandefrihet och det offentliga samtalet när man igen tillåter
tidskriften Nya Tider att ställa ut på bokmässan. En tidskrift vars medgrundare
och redaktör medverkat i uppsökande hembesök hos granskande journalister och
uppmanat andra att göra detsamma.
De fascistiska och
rasistiska rörelserna i Norden flyttar hela tiden fram sina positioner,
balanserar på lagen. De har oftast en laglig politisk falang som jobbar hårt
för att inte förknippas med den organiserade kriminella falangen som utövar
våld, hot och trakasserier. Likväl finns det samband dem emellan.
Det vi lärt oss av
historien är att vi inget lär av historien. Inbördeskriget i Finland är en
djupt tragisk och sårig del av vårt lands historia. Hur kan någon ens komma på tanken
att till republikens 100-års minne prägla ett jubileumsmynt med avbildningen av
en avrättning? Det har visserligen dragits tillbaka, men först efter massiva
protester.
Historien upprepar sig
inte, men den rimmar och just nu är det en hel del som hotfullt rimmar på
1930-talets Europa. Många är rädda och oroliga och söker något att projicera
sin rädsla på.
Därför är det viktigare
än någonsin att hålla hjärtat varmt och huvudet kallt. Att bestämt sätta ner
foten och ta avstånd från nazism och rasism, att fortsätta arbeta för att
minska inkomstklyftorna i vårt samhälle, att kämpa för vårt nordiska
välfärdssamhälle, att ständigt hitta nya forum för dialog, försoning och
kultursamtal, att på alla sätt värna om yttrandefriheten och det politiska
samtalet.
#orkakämpa!