Så har det då skett, det ofattbara: en skolmassaker i Finland.
Åtminstone åtta döda och bland dem den kvinnliga rektorn. Jag har ju själv arbetat som lärare både i högstadium och gymnasium, det känns omöjligt att föreställa sig hur det skulle kännas. Inget samhälle kan skydda sig mot vansinnesdåd, men jag är ändå rädd att detta säger något om det finländska samhället och dagens ungdomskultur. Jag ser själv på mina sunda, fina barn hur de dras in i You Tube världen, absorberas av en annan verklighet. Förstås är det inte internets fel att sånt här sker, men det hjälper nog till. Hur skall vi nu kunna tala om detta hemska som vi måste tala om, utan att förövaren mytologiseras, väcker den skräck och beundran som han säkert var ute efter och hemligen inspirerar andra ensamma, olyckliga unga.
Jag hade tänkt skriva om den fina föreställning som vi har på Teater Lederman på Gästrikegatan i Stockholm i morgon och på fredag, men det känns inte så viktigt just nu.
Dotterns knöl var godartad och behöver inte åtgärdas nu, om den börjar krångla igen blir det kanske fråga om operation. Nån glädje i alla fall en mörk novemberdag i norra kosmos.
"November ger sitt årliga tecken
nu gäller det att ha kloka vänner
väl förtrogna med det sinande ljuset"
Karl Vennberg
