söndag 20 september 2015

Årets läsupplevelse!

Åh! Jag sparade denna bok till sist för bokmässoarbetet. Jag kanske anade att jag skulle bli helt knockad av texten. Det blev jag. Martina Moliis-Mellbergs debutdiktsamling A utkom i våras. Den är helt fantastisk, så jädra bra!

Jag läser den som en gestaltning av en befrielseprocess, en tillblivelse, en passionshistoria. Om det som skaver på själen, en helt uppslukande längtan efter ens sanna jag och vad det kostar i ökenvandring att nå dit.

Så genomarbetad, så ärlig och hudlös att det som är botten i dig också visar sig vara botten i mig.

Wow! Tack!

lördag 19 september 2015

Älskade bokmässa, sextonde året i rad!

Den här tiden på året vet väl alla bloggläsare och vänner vad jag sysslar med?! Det är ett intensivt jobb att läsa alla böcker inför intervjuerna på bokmässan i Göteborg, i år har jag färre intervjuer än tidigare "bara" 14 stycken på fyra dagar, och endel av dem är dubbleringar.

I kväll har jag skrivit det näst sista intervjumanuset, det är nog rekord i att vara färdig i tid. Vissa år när det blivit över 20 intervjuer har det varit slitigt, då har kvällarna på mässan fått ägnats åt läsning istället för fest och mingel. Böckerna finns ju sällan i fysisk form mer än som tidigast några veckor innan mässan. Numera kan vi ju få dem som Pdf-filer, förr var det utprintade manusbuntar som gällde. Jag föredrar fortfarande att läsa från papper och helst innanför pärmar. Det är något med bokens fysiskhet som gör den mer konkret, gör läsupplevelsen annorlunda.

Sommarens borrelia gjorde att jag inte orkade med så mycket annat än att läsa, många manusbuntar sträckläste jag glupskt, som Johanna Holmströms Hush Baby och Kaj Korkea-ahos Onda boken. Tyvärr lustläste jag bara och gjorde inga anteckningar, så viss omläsning har krävts nu i höst.

Jag har tänkt att jag kanske borde sluta med författarintervjuandet, men jag älskar det här jobbet och jag tycker att jag ännu har så mycket att lära! Så länge jag ännu är lite missnöjd med mig själv, så länge jag tänker att jag kunde gjort saker bättre kanske jag kan fortsätta. Den dagen man tycker man är bra och nöjd är det dags att sluta, för då är man antagligen inte så bra längre.

Det är ett fantastiskt intressant jobb som kräver rätt många olika egenskaper: Nyfikenhet (först och främst!), att man är påläst, att man är lyhörd, att man får intervjuobjektet att känna sig bekväm med situationen på scenen, simultankapacitet (manuset är bara en livlina, bäst blir det om man låter situationen styra).

Bokmässan är för mig en litteraturens festhögtid och som med alla högtider är en viktig ingrediens det att jag får träffa så många kära vänner!

måndag 31 augusti 2015

Den sista augusti

Augusti har nog alltid varit min favoritmånad. Jag har födelsedag i augusti. Augusti är skolstart och kursstart. Augusti är nya block och nya pennor, solvarma hallon och morgondimma.

Fast i år är det lite annorlunda. Jag är fortfarande otroligt bitter på den förlorade sommaren. Inte så mycket vädret, men skitborrelian som gjorde att inget blev av. Sommarlivet slukades av en svart hål. Jag är inte alls beredd på höst, men vad hjälper det.

Igår fick jag min sista antibiotikaboost nummer 21/21. Jag är fortfarande väldigt trött och sliten. Imorgon börjar jag jobba som projektledare för Mariehamns litteraturdagar, om fyra veckor är det Göteborgs bokmässa.

Jag dagdrömmer om att åka till nåt varmt ställe ett par veckor och skriva, bada och läsa. Fast då måste jag vinna på lotto först.

söndag 23 augusti 2015

Det går sådär...

Idag fick jag min 14 antibiotikados. Jag mår sådär. I fredags kom jag inte ur sängen alls (annat än till sjukhuset) igår mådde jag riktigt ok och gick med i Pridetåget i Mariehamn som lockade glädjande 2000 pers.!

Försov mig i morse efter en dålig natt och när jag i halvpanik kastade mig i bilen märkte jag att jag hade punka på framdäcket, som tur var kom Alvas partner just då och kunde köra mig till sjukhuset.

Orkar inte tänka tanken på att byta däck. Fast vi är ju helt beroende av bil här ute i skogen, måste köra till butiken, till barnens skolbussar. Jag var trött och less och föll sen i gråt över alla mördarsniglar som krälar i trädgården. Stora och feta är de. Får bara lust att bosätta mig i höghus och aldrig mera bry mig om trädgården.

Borreliavärken är kvar i nacken (fast nog mycket lindrigare) och flyttar dessutom nu och då på sig till axlar, skuldror, ryggslutet och höften. Som tur är har jag börjat orka koncentrera mig på att läsa igen, vilket är livsnödvändigt för arbetets skull. Tur att det är i den här fasen av arbetsåret när det mesta kan jobbas hemifrån. Jag har ju inte råd att vara sjukskriven,


fredag 14 augusti 2015

Neuroborrelia och sorgebud

I måndags (4 veckor efter första läkarkontakten) fick jag äntligen svaret på det andra borreliaprovet som nu var dubbelt så högt. Jag skickades från hälsocentralen till akuten för andra gången för att ta ryggmärgsprov eller lumbualpunktion som det egentligen heter. Den här gången gick akutläkaren (en annan) med på att ta det och provet visade att jag har en borreliainfektion som gått till centrala nervsystemet och gett mig hjärnhinneinflammation. En sån enorm lättnad att äntligen få en diagnos och veta att det finns medicin att få!

Dagarna innan var jag så trött och hade så ont så jag sov mest hela tiden, 16-20 timmar i dygnet. Nu gick det dock snabbt och enkelt att få sjukvård. Antibiotikadropp och näringsdropp satte de in redan på akuten. (Jag har gått ner 10 kg på 4 veckor) Sedan blev jag inlagd på medicinavdelningen på Ålands centralsjukhus. Också där sov jag mig igenom dagarna.

Nu är jag hemma och har idag varit till sjukhuset och fått dos nummer 4 av de planerade 21 doserna intravenös antibiotika. Jag är fortfarande trött och har ont, men det har blivit bättre. Jag orkar vara uppe nån timme om jag sover mellan varven. Min hjärna är dock helt mos. Jag har jättesvårt att koncentrera mig och känslorna svallar. Jag blir blixtarg eller alldeles gråtig på några sekunder.

På sjukhuset är de otroligt proffsiga, jag känner mig trygg i deras vård. De har lång erfarenhet av att behandla patienter med borrelia på Åland. Jag har fått höra att det mesta kan vara "normalt". Jag trodde man snabbt skulle bli bättre när antibiotikan sätts in och blev väldigt rädd när värken plötsligt blev mycket värre, men nu har jag förstått att det inte alls är ovanligt att det är så. Jag har fått medicin mot illamåendet, men jag har ännu svårt att få i mig nåt.

Jag har förstått att det kan ta lång tid att hämta sig från en neuroborrelios. Det är en mardröm ur arbetspersepktiv eftersom jag är frilansare och familjeekonomin är helt beroende av att jag håvar in pengar varje månad. Jag skulle egentligen börja en projektanställning för Mariehamns litteraturdagar de närmaste veckorna. Nu vet jag inte alls hur det blir med det och boktravarna inför alla höstens bokmässojobb växer skyhöga på skrivbordet. Jag försöker att förtränga dem, bara tänka vila nu, vila, VILA! Men det är inte det lättaste. Sista korrekturet för Nyman-boken borde också vara klart. Jag är dålig på att läsa korrektur när min hjärna är normal, nu är det nästan omöjligt.

Mitt i allt detta dog också min kära vän och kollega Marita som varit min korrekturläsare, språk- och faktagranskare i alla år. Hon har varit min fasta klippa. Idag begravdes hon och jag fick inte ens iväg en bukett. Det  är så ofattbart och outhärdligt sorgligt när en kär människa bara dör så där knall fall.

lördag 1 augusti 2015

Mångfalden vinner över enfalden

Tal på manifestationen: Vi har en dröm


Gott folk, härom sistens fick en sannfinländsk riksdagsledamot ett infall och skrev en statusuppfatering på sociala medier om att han så länge han lever kommer att kämpa mot den mardröm som han anser att mångkultur är. Tänk om han vetat vad han drog igång med då?!
Först ville jag bara avfärda honom som en jålvant, men han fick stöd och jag tänkte att jag måste försöka sätta in mig i hur han tänker. Vilken sorts mångkultur är det som är så hemsk?

Han är själv gift med en människa från bosninen, så det kan väl knappats vara fråga om människor från andra länder som är det hemska. (Länge leve kärleken förresten! Den har räddat många hårda och förfrusna hjärtan!) Men om det nu inte är människorna som är det farliga så borde han alltså syfta på andra kulturer.

Det är den Finländska Kulturen som skall hållas ren från inflytelser utifrån. Och nu blir det krångligare, för VAR skall gränsen dras?! Hamburgare, fallafel, sushi, pizza, fransk löksoppa och tapas, de borde ju genast förbjudas, liksom jeans, sneakers och heavy metal. Finsk tango! Det är äkta finsk kultur, eller?! Hur var det nu med tangon...

Eller finns det nåt årtal längre bak i historien där gränsen skall dras, kanske när Karl den tolfte kom hem från Turkiet med kaffe och kåldolmar? Eller vid det första kristna korståget? Kristendomen är ju inte finländsk, det är en kulturpåverkan utifrån?!

Är det kantele, rovor, saltströmming, vadmal och sältossor som skall vara normen?!Jag raljerar därför att tanken faller på sin egen orimlighet! Mångfalden måste segra över enfalden!
Det finns inget som en, "ren", monokultur, ett land, ett språk, en kultur. Människan är en gränsöverskridare till sitt nyfikna väsen. Kulturer har i alla tider krockat, mötts, nötts, blötts och blandats. Och vi vet alla att det är i kulturmötena som det nya och sensationella uppstår, i kultur, forskning och samhällsutveckling.

Hela vår västerländska demokrati skapades ur en sån kulturkrock för dryga tvåtusen år sedan, när den hellenistiska världsbilden fusionerades med den hebreiska. Mångkultur är inte bara oundvikligt i vår värld. Det är någonting nödvändigt och bra som alla vinner på!
Idag är 10.000 ålänningar, dryga 30% av vår befolkning födda utanför Åland. Ifjol flyttade 940 personer till Åland och vi behöver ännu fler.

Vi står här för att vi har en dröm. Vi har en dröm om och en kamp för ett Åland och ett Finland som är öppet för alla, en plats där ingen utesluts, där alla kulturer får finnas, blandas, föröka sig och blomma som den vildaste sommaräng.

Vi står inte här för att det är val i höst, eller för att det är så mysigt att demonstera. Jag står här, vi står här, för att det är vår plikt. Det är vår plikt att hårt och bestämt trycka ner rasismens fula tryne var än det visar sig. Det är vår plikt att försvara de mänskliga rättigheterna. Vi har vaknat till nynazismens muller och stöveltramp i världen. Om och om igen måste, MÅSTE människor stå upp och ta fighten. Jag tänker INTE vara en av dem som såg det komma, men inget sade eller gjorde.

Mycket idag liknar 30-talet i Europa. Ekonomisk oro, ökad arbetslöshet, sökande efter syndabockar. När människor är rädda och oroliga ökar främligsfientligheten. Minns att nazisterna valdes in genom demokratiska val, deras ideologi göddes av människors rädsla. Judar, romer, sexuella minoriteter skulle rensas ur. Ännu idag behandlas judar, romer, sexuella minoriteter illa, men jag tänker att framförallt muslimer har blivit vår tids syndabockar.

När jag växte upp var nynazister löjliga foliehattar, inget att ta på allvar. Jag var naiv, för nu står trollen i fartun och stampar också här på Åland! Det som behövs är att tillräckligt många människor gemensamt reser sig och stoppar deras framfart. Gemensamt reser sig och hävdar mänskliga rättigheter. Mångfalden måste segra över enfalden!

Inget hat-uttalande är harmlöst och steget mellan hat och handling är mycket kortare än vi tror. Därför får inget hat-uttalande stå oemotsagt. Vi måste våga ta diskussionerna hemma vid köksbordet, på jobbet, i skolan, på gymmet. Det är livsviktigt att vi också vågar ta de svåra diskusionerna om vad flyktingmottagning får kosta, om vad som är bättre eller sämre integrationspolitik, men vi måste ta vårt ansvar, det finns inga ursäkter för att stänga alla gränser och överge människor i nöd.

Vi står här idag för att vi har en dröm, vi har en kamp att föra, vi har en plikt att uppfylla. Vi säger nej till rasism och främlingsfientlighet. Vi säger ja till öppenhet och humanism! Mångfalden måste segra över enfalden!

Katarina Gäddnäs

fredag 31 juli 2015

I väntan på borreliaprovsvar...

Tre veckor har jag nu plågats av min sjuka nacke. Jag har varit helt under isen trött, haft huvudvärk, ryggvärk, myrkrypningar, varit yr, mått illa, gått ner i vikt. Jag känner att nåt är fel i kroppen. Så här har jag aldrig mått förut.

 De två första läkarbesöken gav mig värkmedicin och muskelavslappnande, mera värkmedicin och mera muskelavslappnande. Först på tredje gången fick jag ta borreliaprov, på enträgen begäran. Igår fick jag resultatet: förhöjda borreliavärden, men ett prov till skall tas efter två veckor. Ingen antibiotika. "Du får komma tillbaka till jouren om det blir outhärdligt." Vad är outhärdligt? Jag sover väldigt dåligt (mer ont nattetid), orkar vara uppe bara korta stunder, har nästan konstant ont.

Jag tycker allt tyder på borrelia. Jag vet att proverna inte på nåt sätt är 100% säkra, det kan vara en gammal utläkt infektion eller så kan man ha en som inte syns via antikroppar i blodet. Jag vet att det skrivs ut för mycket antibiotika och att det är viktigt att man är restriktiv, men just nu känns det förtvivlat att jag skall gå så här i två veckor till. Och om det inte sen är borrelia?!! Orkar inte ens tänka tanken att börja arbeta i höst.