Ljus för de levande och de döda

Igår kväll kröp en liten mus in i vårt elskåp, dog en ögonblicklig död och kortslöt hela huset. Det blev mörkt och snart kallt. Det senaste dygnet har jag levt i ett hav av levande ljus.

På biblioteket kurade vi skymning och firade den nordiska biblioteksveckan. Det var omöjligt att låta bli att tänka på vännen, vår förra kulturnämndsordförande Lilian Mattsson som dog för drygt ett år sedan. Hon brukade alltid vara där, hon var där också ikväll i våra tysta minnen. Så tänkte jag på vännen och förra bibliotekschefen i Mariehamn Yvonne Andersson-Halling. Hon lärde mig så oerhört mycket, tog mig med i Mariehamns litteraturdagar som på många sätt var början för mitt författarskap. Det är denna månad obegripliga tio år sedan hon dog i cancer. Jag saknar henne fortfarande och kan ibland se henne skymta mellan bokhyllorna i biblioteket. Det är ändå märkligt med sorgen och tiden, men jag är glad att både Lilian och Yvonne funnits och jag fått känna dem.

Det är också tio år sedan jag besökte Kökar som vuxen första gången och läste dikter för fem personer i gamla biblioteket: Mirandas, Vendlas, Mariannes, Katariinas och Inge-Mays ansikten var så vackra i ljuslågornas sken. Ute stormade det (då också), men människorna var så varma och så mycket människor. Här vill jag bo nån gång tänkte jag och några månader senare hade vi flyttat hit.

Ikväll när jag kom hem fick jag höra att den åländska kompositören och musikern Jack Matsson dog i går natt. Hans tonsättning av Valdemar Nymans Åländskt rekviem hör till mitt livs starkaste musikaliska upplevelser.

Nu har strömmen återvänt till huset, men jag föredrar ikväll att sitta i mörkret och tända ljus för de levande och de döda.