...så brukar min pappa säga. Jag blir rasande på vad människor gör mot varandra i religionens namn. Det är svårt det här med metafysiken och andliga ting. Jag tycker inte man skall driva med det som folk håller för heligt, men när skillnader i tex bibeltolkningar går ut över andra människors grundläggande rättigheter tycker jag att man måste reagera. Jag tycker inte om att provocera bara för provocerandets skull, men det finns en sund provokation som barder och gycklare i alla tider använt sig av för att öppna ögonen på folk. Också inom kyrkan har detta använts bland annat av medeltida tiggarmunkar som höll teater på kyrktrappan före eller efter gudstjänsten.
Jag VILL tro att också en som jag har plats inom kyrkan idag, men efter att ha läst en del av diskussionerna på tex Kyrkpressens blogsidor blir jag både utmattad och helt nedslagen. Där finns inte en gnutta syre eller livsluft. Förstås finns det väl ljuspunkter där också, jag skall se om jag orkar börja söka efter dem. Den gamla klyschan: det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret är alltid gångbar. Jag skriver detta eftersom det finns folk på andra bloggar som kommenterat mitt "bibelraljerande" här. Men om ni orkar skrolla så läs Erkki Andelins suveräna svar bland kommentarerna till mitt inlägg Brev till de bokstavstroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar