Är du aldrig rädd när ni är ensamma där ute i mörkret på Hamnö? Det frågar nån ibland, nej jag är inte rädd svarar jag. Inte för mörker, inte för djuren (jo huggormarna) inte för människorna som kan röra sig i mörkret.
Men igår kväll slog hjärtat en extra volt. Låg och läste Maja Lundgrens Myggor och Tigrar (det går tröööögt) sent på kvällen, skulle just somna när ett avgrundsvrål hördes alldeles utanför mitt fönster. Det tog dock inte många sekunder innan jag insåg att det måste vara en räv. Inte för att jag är så värst bra på rävar, men jag har hört och sett detta förut. Mina äldre flickor som ännu var vakna kom upprusande från sina rum. "Mamma! Det måste vara en räv! Är Kosti där?" Vår egen katt var i tryggt förvar, men grannkatten som envisas med att han vill bo på utanför vårt köksfönster var mitt i stridens hetta. Han är en kaxig stor röd frasse. Stod på verandaräcket, inte ens svansen var uppburrad, där satt han och fräste åt räven som gjorde utfall och skrek/skällde varje gång högre och argare. Det låter helt omänskligt det där ljudet. Jag tände utebelysningen, men räven brydde sig inte. jag öppnade fönstret och ropade att han skulle dra till skogs, men räven brydde sig inte. Det var först när flickorna tog jackorna över nattlinnena och sprang ut som räven drog neråt sjön. Vi var alla lite uppjagade så det tog en tid att somna efter det. Inte för att jag var orolig för kattens skull, men bara själva ljudet fick blodet att isa sig i ådrorna.
Det har kommit klagomål på att det är svårt att kommentera bloggen, men nu går det bra igen att göra det genom att klicka på anonym (man får ju gärna skriva ut namnet om man vill förstås) Det borde gå att kunna kommentera med URL/Namn men av nån anledning får jag det inte att funka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar