Snö och tårar

Fotocollage: Barbro Eriksson

Vi har hjärtesorger i huset. Jag minns när farmor sade "Små barn-små bekymmer, stora barn-stora bekymmer" när äldsta dottern inte sov på nätterna när hon var baby och jag kunde ha sålt min själ till djävulen för att få sova nån timme till en natt. Det var obegripligt att fatta att nåt kunde bli svårare att uthärda än magont, oro och vaknätter. Nu skulle jag gärna vaka, bära och vyssja nätterna igenom, om det skulle trösta det krossade hjärtat. Det är så hemskt att stå vid sidan och inte kunna göra nåt annat än att finnas där. Det finns inte mycket att säga till tröst. Det vet man ju själv.

Nu börjar allt arbete för litteraturdagarna vara färdigt och tur är det för i morgon brakar det loss, det är ju inte bara seminarier och alla spännande författarmöten, det är också diverse förlags- och projektmöten och lite mediaåtaganden.

Snö har vi också fått, just när man hunnit ställa in sig på vår. De yngre barnen njuter, kommer in rödrosiga från pulkbacken och snöbollskrig. De äldre håller med sin far att finns det ett helvete så inte är det varmt, utan kallt och snöigt. Jag tycker det är vackert, i alla fall på vännen, konstnärens Barbro Erikssons fina bildcollage.