Vi flög i skumpigt 7-personers plan till Åbo kl 13 idag, fattar inte hur ännu sjukare patienter klarar av att krångla sig in i det, man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Samma konstaterade jag när vi anmälde oss till avdelningen och snällt gjorde som de bad och väntade i dagsalen. Två timmar satt vi tills jag på stapplande finska sade att dottern faktiskt har ont och skulle behöva få dropp och medicin (då var kl 16). En vänlig sköterskan erbjöd oss kaffe och mariekex, jag hindrade dock I från att kasta sig över kaffet, hon trodde det var fritt fram när sköterskan bjöd. Först kl 19fick hon droppet med antibiotika och glukos, då har hon varit utan nästan ett dygn eftersom kanylen hoppade ur i går kväll. Jag vill inte klaga för jag såg hur de sprang och stressade hur opererade tanter fick ligga törstiga länge innan nån hann hämta vatten åt dem osv. Folk är rara och vill väl, men tempot är lite annorlunda här och resurserna... Barnavdelningen i Mariehamn är rena rama Hilton eller egentligen inte alls Hilton utan som ett HEM, där man hjälps åt och vårdar tillsammans och man som förälder har en viktig funktion. Här är vi mera besvärande och i vägen. Jag stod ut med att lämna I först vid 21-tiden när en rar äldre nattsköterska förbarmade sig över oss och tog sig tid att svara på mina frågor. Då hade amazonen fått vänta 45 minuter på att få sitt begärda petidin. (Hon fick sjukhusmat vid 17-tiden, röbetssoppa och äppelkräm med hela äppelbitar i. Hon var urhungrig (gott tecken!) men jag bad henne att ta det lite lugnt, inte optimal gallkost, enligt vad jag förstått. Sen fick hon förstås jätteont efteråt.
Så nu sitter jag i Barnfondens lägenhet på Brunnsgatan, i samma kvarter som vi bodde när Ida var liten! Jättekonstig upplevelse att gå samma gator i den här situationen. Härifrån for jag till BB, här gick vi med henne i barnvagn och lekte i parken. På TYKS gjorde jag min långa själavårdspraktik med Göran Hellberg. Där satt jag vid min första dödsbädd. märkligt att vara tillbaka som anhörig.
Lägenheten är underbar och en så fantastisk tillgång för åländska patienter. Jag minns när jag gick i gymnasiet och for som följeslagare med min kompis M till neurokirurgen, då bodde jag på patienthotellet och det var verkligen helt annorlunda.
Imorgon gör de den där undersökningen som jag aldrig lär mig namnet på: gastroskopi, men hela vägen ner genom tolvfingertarmen och ner i gallgångarna. Den som gjort gastroskopi förstår...ändå skulle jag göra vad som helst för att få byta med henne. Uh!
2 kommentarer:
Hej!
Mina tankar är hos er just nu. Hittade din blogg för en tid sen via Netti K-Cs. Känner igen beskrivningen från Åbo-tiden. Kraft och styrka till er just nu. Jag satt med Valter (nu 1,5 år) för precis ett år sen på samma sjukhus pga en svår infektion han hade. Också den beskrivningen (din) stämmer bra överens med min lilla erfarenhet från samma plats. Allt gott! Camilla Klockars
hej, jag är en för dig alldeles främmande person som följer ö-livet, hittade hit via SR en gång, hörde ett program med dig, fastnade för det där att du gör det du vill, skriver och lever som du gör, men vad var det!? själavårdspraktik, måste kravla mig fram ur min håla och fråga, själv är jag radioreporter med funderingar på hur jag har det egentligen och vad jag egentligen vill... varför gjorde du själavårdspraktik?
Skicka en kommentar