så skört livet är, så lite vi vet, så snabbt vi kastas från blommande vitsippsängar till vindlande sjukhuskorridorer.
Är sedan i onsdags på sjukhus i Mariehamn med äldsta dottern. Min starka, alltid friska och vackra amazon ligger med dåliga levervärden och har jätteont. (Jag fick lov av henne att skriva)
Vi hoppas på att det "bara" är gallstensanfall, men vet inte säkert ännu. Väntar provsvar. Plötsligt en dag är allt förändrat och man sitter där på sjukhussängkanten och ser bekymmersrynkorna hos personalen och tänker att det här händer inte mig, inte oss, inte nu. Man förnekar, förhandlar och känner helt obefogad skuld. De frågar om leversjukdomar i släkten, andra autoimmuna sjukdomar och jo de finns...
och man knäpper händerna för första gången på mycket, mycket länge och ber: bara det inte är cancer i alla fall eller AIH eller... Så snabbt anpassar man sig... bara hon inte behöver ha ont längre, bara det ändå skulle vara ett helt vanligt litet gallstensanfall. Jag tror det. Jag önskar det. jag hoppas det.
Hon är så tuff och fin min flicka och personalen på barnavdelningen på ÅCS är fantastisk. Vi har försökt fått hjälp för henne sedan i mars, men blivit hemskickade med laktosintolerans diagnos och magkatarrmediciner. Men de prover man tagit har visat bra, alla har gjort sitt bästa, till sist träffade en akutläkare rätt, lyssnade på vad vi försökte säga och tog nya prover. (Jan Ö har hjältestatus i detta epos)
4 kommentarer:
Kat, jag tänker på er riktigt riktigt hårt nu!! Och skickar kraft allt vad jag förmår. Kram, kram, och styrka åt er båda (alla).
Styrkekramar från mig också! Isela
"Allt går, bara man väl är i det," som min käre far brukar säga. Men roligt är det inte. Ont gör det, krafterna vill inte räcka till ... Önskar er alla stora, goda krafter och stunder av vila och harmoni när ni som bäst behöver dem. Kramar.
Tack kära ni och alla som ringt och messat, jag tror ni vet hur mycket det betyder med familj och vänner sådana här dagar. man är så konstigt ensam och isolerad i den där sjuk- och sjukhusbubblan.
Skönt att jag tog med datorn och hittade ett trådlöst nätverk...
Tänker dock INTE börja surfa på leversjukdomar - ännu.
Ida mår faktiskt lite bättre nu ikväll. Har sovot hela halva dan.
kram Kat
Skicka en kommentar