O salighet!

Så var festen över. De sista pilgrimmerna avvinkade. Vår dockteaterföreställningen gick jättebra, över förväntan. Även om jag numera ofta känner mig väldigt fjärmad från kyrkan, så får varje franciskusfest mig att fundera på om det inte i alla fall är meningen att jag skall bli präst. Det är så svårt att beskriva det i ord. Stämningen. Franciskusfesten står för allt det jag älskar inom kyrkan: andlighet utan hyckleri, ärligt sökande, solidaritet, miljö- och fredsengagemang, internationalism. Människor är nyfikna, vänliga och respektfulla, mest av allt älskar jag morgonandakterna som följer taizétraditionen, mycket sång, tystnad och tillbedjan, lite fromlerier och förklaringar.
Väldigt trötta är vi allihop: jag, maken, mamma, pappa, barnen. det har varit sena kvällar och ett ständigt springande efter mer tallrikar, sängkläder, programblad, silvertejp, bänkar, blommor, bröd och vatten. Tusen tack till alla som hjälpt till. I synnerhet guldtanterna i församlingen och Maria Stenroos som kom som volontär, trots att hon hade det stressigt hemma. Nästa år igen- på Kökar!