Jag vet inte exakt när oxveckorna infaller och varifrån uttrycket härstammar, men just idag känns det lite som så i alla fall. Det blev officiellt idag.
Nyan blir femdagars igen och jag får alltså inte det vikariat från och med januari som utlovades i september. Löneskillnaden netto mellan arbetsstipendium och journalistvikarie är två hundralappar ungefär, så jag överlever nog ändå ekonomiskt, men visst känns det lite skakigt. Jag har ingen garanti att jag får stipendium nästa år, snarare är det sannolikt att jag inte har det. Jag har haft flyt med frilansandet det senaste halvåret och tjänat riktigt hyfsat, men nu är det skakigt: recession och kristider. Jag blev arg när jag hörde åländske politikern Mats Perämaa (lib) igår från talarstolen i en replik till Camilla Gunell (s) säga att man inte får tala högt om kristider för då BLIR det kristider, att det handlar om psykologi. Visst gör det det OCKSÅ. Men det känns ändå som ett slag i ansiktet mot alla oss som pga recessionen inte får arbete. Bara på rika lilla Åland är det faktiskt en hel del människor som är permitterade. Jag hörde tex om en stor barnsfamilj där pappan två dagar före jul fick veta att han är permitterad två månader framöver - åtminstone. För den familjen är det kristider, oberoende om man säger det högt eller inte.
Det känns lite deppigt helt enkelt. Bättre blir det inte av att se nyheterna, läget i Gaza är fruktansvärt. Jag har alltid varit hårt emot Israels politik. Det är sjukt hur de behandlar Palestina och Libanon, men faktiskt har de lite mina sympatier gällande Gaza, för Hamaz är verkligen inga söndagsskolegossar. De terroriserar den israeliska civilbefolkningen med raketangrepp och det finns många uppgifter hur hårt och orättfärdigt de behandlar sina egna som inte tillhör Hamaz. Läget känns hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar