Jag bloggar medvetet för att påminna mig själv om att det varje dag finns något att glädjas över och vara tacksam för. Jag hoppas ni läsare kommer ihåg det. Mitt liv har också sprickor, bekymmer och sorgligheter. Jag försöker inte måla upp nån idyllbild av min tillvaro. Jag är ganska bra på att gnälla och grubbla och skälla och rasa och gråta, men för det mesta gör jag det på andra ställen än på min blogg.
Den vill jag ha för att påminna mig om allt fint som trots allt finns i livet.
Idag känner jag mig i alla fall som en privilegierad människa. Det är inte lätt att leva, men det är spännande för det mesta. Jag bekymrar mig lite för ett och annat. Har ägnat mellandagarna åt att grubbla och energinnivån är låg, den, liksom januarisolen kommer just och just upp över grantopparna vid Söderhagan.
Idag tog jag mig i kragen och skulle laga kalasfiskreceptet ur Anna Bergenströms kokbok Annas mat. Saffran, vitlök, dragon och grädde spred förföriska dofter i köket. Allt såg lovande ut tills jag skulle hälla såsen över fisken för att sedan gratinera den i ugnen... Ett oroväckande litet knak och så spricker den trogna ugnsformen vi fick i bröllopspresent för 18 år sedan.
Sås, fisk och glasbitar över hela diskbänken!
Om jag slängde den?! Inte heller! Jag gjorde en okulär besiktning och bedömde säkerhetsrisken för glasbitar i maten som minimal och rakade ner hela härligheten minus den spruckna formen över i ett annat kärl. Alla överlevde måltiden, men jag vågar inte rekommendera det för någon annan...
Men fisken var GOD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar