Handen minns, huden minns...

Tant Jenny frågade en gång när vi var på årlig visit om hon fick känna på min kind. Jag var kanske fyra-fem år gammal. Jag tyckte det var lite konstigt, inte obehagligt men konstigt att Jenny frågade om hon fick. Hon strök sin varma, torra hand över min kind och talade sen länge, länge om barns persikohy. Jenny hade inga egna barn, ingen man (såvitt jag vet) ännu nästa gång (ett år senare?) då vi besökte henne talade hon igen om barns porslinslena hy.

I kväll när jag nattade lillskruttan och strök henne över kinden, mindes jag plötsligt Jenny, som nu varit död i många år. Barnakinden var så len. Jag drabbades plötsligt av ett stort vemod, på gränsen till livssorg. Så snabbt tiden går. Min kind är redan sträv och om inte rynkig, så i alla fall sträv. Jennys hud har väl vid det här laget blivit gräs och blommor på begravningsplatsen i Vasa. Lilskruttans kind är ännu som persika. Vi halas alla obönhörligt längs livslinan. Tiden går. Just var jag barn och tant Jenny strök mig över kinden. Nu stryker jag min yngsta dotter över kinden och önskar att tiden stod stilla. Att vi fick lite, lite mer tid på oss här på jorden.