söndag 6 september 2009

Biskopsval, Glitterscen och åskväder


Jag kan inte riktigt bestämma mig hur jag skall hantera bloggen nu när jag jobbar som journalist. Hur mycket man borde tycka om det offentliga och blotta det personliga? Jag hade idag tänkt kommentera biskopsvalet i Borgå stift, men nu har ett åskväder brakat loss (bokstavligt alltså) och vårt modem brukar genast krascha om man inte drar ur det, så jag river nog loss kablarna och återgår till Monika Fagerholms Glitterscenen som höll mig vaken till fem i morse. Jag älskar och förundras över språket, intrigen, hela härligheten. På tal om författarmanifest och motmanifest är jag väldigt, väldigt tacksam över att det finns olydiga författare som skriver mot genrer, konvenanser och tradition. Fy fadringen vad tråkigt det skulle bli annars. Jag återkommer till biskopsvalet och kryper nu till sängs med boken. Jag har ont i halsen och kroppen, men ingen feber. Om jag skulle få svininfluensa så rasar hela månadsplaneringen...

4 kommentarer:

Isabella sa...

Nog måste väl även journalister få tycka till på sin privata blogg? Jag trodde förresten det var ett medialt åskväder du talade om... :-)

annika s sa...

Hoppas du fortsätter, vi är säkert fler än jag som råkat hitta din blogg och följer med en bit av kulturen (ja och livet och vädret också) där hemma genom dig. Är alltså utvandrad men vill hänga med, och det här känns som ett bra sätt, du filtrerar lagom personligt! Bara husis räcker inte och man kan inte prenumerera på allt, tiden räcker inte heller till. Har funderat på hur du ska veta att du läses också tex i Belgien, men kanske du vet, eller så är detta ett bra tillfälle att ge sig till känna! Fortsätt, vi läsare vet att du är privat på bloggen, du ger oss små puffar att också fundera och tycka till i vår vardag!

Katarina Gäddnäs sa...

Isabella: Nä alltså ingen kan eller har förbjudit mig att skriva, men det blir mycket snabbt och lätt etiska och publicistiska komplikationer. tex jag skriver att jag tycker si och så om en persons handlande eller åsikter, sen skall jag som journalist förr eller senare skriva om den personen, både personen ifråga och den som läser påverkas då av vad jag skrivit tidigare. Som journalist har man ju både plikten och rättigheten att avstå ett uppdrag av pressetiska eller personliga skäl, men det blir ju svårt om man till sist inte kan skriva om nästan något alls.

Annika S: Nämen oj vad glad och rörd jag blir. jag har nog inte tidigare riktigt varit medveten om att min blogg faktiskt läses mer än av släkt och vänner, men när jag äntligen fick statistikmätaren installerad på bloggen började jag förstå att så kanske är fallet.
Tack att du hörde av dej!

Koko sa...

Jag kan ju passa på och säga att jag hittade din blogg via Ny Tids medarbetarlista när tafsdebatten pågick som värst: du skrev så sansat och klokt då att jag sen fastnade och brukar numera läsa din blogg då&då:-)

Jag förstår problemet, jag bloggar också under fullt namn och måste fundera lite extra på vad jag säger och hur ibland - och jag är ändå ingen journalist eller kulturpersonlighet!