Jag är ingen snabbläsare, vilket är ett litet handikapp i bokbranschen. Jag måste läsa alla orden. Jag vill förstå dem. Därför tog det lite tid innan jag lärde mig uppskatta Monika Fagerholms författarskap. Det fanns så mycket människor att hålla reda på och det var kanske det minsta problemet. Jag fick anstränga mig för att hänga med i svängarna: är detta något som händer? vems verklighetsbeskrivning är det? eller är den en dröm? en fantasi? Det var först när jag vågade släppa taget om det analytiska och intellektuella som jag kunde börja njuta av läsningen och i samma stund insåg jag också att det här rimligtvis måste vara ett av de sannaste sätten att litterärt beskriva vår tillvaron så som människor uppfattar den; i en medvetandeström där iakttagelser och skeenden präglas av vårt sätt att tänka och varsebli, som präglas av våra minnen, drömmar, fantasier och erfarenheter.
Det är definitivt ingen överdriven media-hype kring Monika F´s författarskap. Hon lyckas med något unikt och genialt, att på ett mycket egensinnigt och kanske just därför sant och autentiskt sätt beskriva människans bevekelsegrunder. Jag blir förundrad, ibland frustrerad, men mycket ödmjukt tacksam över ett sånt författarskap.
Som min kära vän, prästen och författaren Kent Danielsson har sagt och skrivit: "Inte behöver du förstå - du vet ändå" Ett annat slags vetande, som går djupare än den intelektuella förståelsen som vi så ofta hakar upp oss på. Att det finns sanningar som vi kan omfatta utan att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar