Nu har vi bott i drygt ett år på Södergårds. Hela första året gick åt att försöka renovera färdigt och att försöka orientera oss i det nya Finströmsslivet. Allt var nytt, även om byn och kommunen var bekant från förut. Barnen hade nya skolor, lärare, kompisar, rutiner, fritidsintressen. Vi vuxna nya arbetsplatser, kolleger, nya tider att hålla reda på, nya vanor och förpliktelser med huset. Det tar mer energi än vad man tror. Tänk att flytta en stor familj till en ort man inte alls känner från tidigare, för att inte tala om sådana som byter land och kultur! Tänk att människor klarar sånt.
Den här hösten känns allt redan mycket lättare. Skola, dagis och jobb var bara att fortsätta med som ifjol. Nu kan jag börja njuta också av andra återseenden: Oratoriekören och meditationspallen skrev jag redan om på bloggen.
Igår körde jag Älvan till en klasskompis i Emkarby. I det huset där kompisen bor nu, bodde för 35 år sedan hennes farmor och farfar och jag var då där några gånger tillsammans med en av mina vänner. Det var exotiskt för en godbyunge att åka till kompisens farföräldrar ända bort till Emkarby (vad kan det vara, 8 km bort...). Älvan har talat om Emkarby hela tiden, när jag svängde upp mot kompisens hus kom plötsligt byanamnet Österåker (eller var det Östanåker) upp i min skalle. Jag har nog inte tänkt det aktivt sedan jag var 5-6 år...
Jag börjar bli gammal, men det är en märklig glädje som känslan av kontinuitet ger. Jag har inte umgåtts med just de barndomsgrannarna sen jag var liten och min dotter har hittat den nya vännen helt på egen hand. Vännen liknar i synnerhet en av sina fastrar och trots att huset var renoverat kände jag väl igen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar