tisdag 6 oktober 2009

Ett hjärta av sten, min stampade ordjord

Jag vet inte vad det betyder att ha ett hjärta av sten. Men det är så det känns, när jag vecka efter vecka bitit ihop och jobbat och jobbat.
Orden kommer inte längre till mig. De stockar sig, trasslar ihop sig, stelnar. Jag retar mig på att jag inte kan formulera mig, men inser att det beror på att jag inte vet vad jag vill formulera. Då borde man tystna. Man borde tiga still. Gå och glo. Luckra upp den betonghårt stampade hjärtejorden och låta något gro ifred.
Men jag står och stampar jorden dag ut och dag in och förfäras över den usla skörden ordjorden ger. Pillar upp vissna skott och konstiga platta grejer ur damm och aska, för jobba måste man ju.

6 kommentarer:

Paul sa...

Det kommer nog bara du inte stampar på för hårt.

Anonym sa...

Älskling, kramar. Vila några dagar om du kan. Orden återvänder, tankarna likaså.

H. Wannabe Martha Stewart alias Mari

Anonym sa...

de kan ju inte komma hela tiden, de måste gro och växa också emellanåt. Malin

Katarina Gäddnäs sa...

Tack ni... men malin det går ju inte att vänta att de kommer till en om man jobbar som journalist, man MÅSTE få dem ur sig hela tiden, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka.

Koko sa...

Att tvinga ur sig text med deadline efter deadline flåsande i hasorna är nog inget som passar en poet. Men till och med i din frustration är du välformulerad och målande...

Anonym sa...

det är sant ... men i de texterna kanske plantorna inte behöver vara så vackra och fullgångna varje gång ...? men förstår mycket väl dilemmat. kanske är du perfektionist? malin