Gott nytt år!

Vad säger man en nyårsnatt som inte redan är sagt så många gånger att det blivit en klyscha?

Vad firar vi i natt?
Att den lilla blå planeten orkat snurrat ännu ett varv runt den lilla solen i en oändlig rymd. Att vi får hänga upp en ny väggkalender. Att fickalamanackan för 2010 ännu inte är fullklottrad, att många dagar ligger framför oss, vita och orörda som snön över de åländska markerna.

Är det så märkvärdigt? Vad är det som är nytt imorgon eller om några veckor - när alla våra fagra nyårslöften och goda föresatser ligger lika trista och sotiga som raketpinnarna från fyrverkeriet?

Kanske inte så mycket är nytt, men visst behöver vi få börja om med tomma blad i almanackan, en ny start. Nya föresatser om och om igen.

Vi firar ett nytt decennium: 00-talet övergår i 10-talet. Minns ni ännu jodtabletterna och rädslan för milleniumbuggar? Det var tio årsedan.

Vi lever i den bästa av världar. Vi är fria, mätta och omåttligt rika i jämförelse med de flesta andra i världen, ändå är många människor deprimerade och ångestfyllda, har svart att finna mål och mening. Det är ett västerlandets problem, att hitta mening i tillvaron när den inte längre bara handlar om att överleva. Vi måste uppfinna nya sätt att tillföra kroppen adrenalinkickar när vi inte längre dagligen kämpar på liv och död.

Ändå finns hoten runt oss. Dödsskjutningar, (senast i dag chockades vi av nyheten om en dödsskjutning i Esbo där sex människor dödades) terrorhot, klimathot. De är stora kollektiva hot och utmaningar. Men det finns också de personliga: Ett telefonsamtal bort kan beskedet om allvarlig sjukdom, en bilolycka, en söndrad familj finnas, något som helt kan kullkasta vår tillvaro. Vi vet så lite om vår framtid.

Vi vakar gärna in det nya året tillsammans. Här får vi stå i halvmörkret med våra förväntningar, våra drömmar, vår oro och våra farhågor. Somt kan vi räkna ut i förväg att skall hända.

Nästa år kommer garanterat att erbjuda oförmodade leenden i gatuvimlet, den första sädesärlan, vitsippstider, njutningen av årets första jordgubbar och bärsaften som rinner i barnens mungipor, skördetider i trädgårdsland, den första snön och så vidare.

Barn kommer att födas, människor kommer att dö.
Vi vet så lite om vår framtid.
Det förgångna kan vi inte göra något åt.
Det vi äger är nuet, ögonblicket här och nu:

Känslan av kylan som kniper i tårna, glittret i den älskades öga, snön, ljusen, krutlukten, fyrverkeriet. En sak vet vi, just detta ögonblick kommer aldrig igen.

Kanske ett nyårlöfte kunde bli: att bättre ta vara på ögonblicken. John Lennon sade: ”Livet är det som händer, medan vi gör upp planer för annat”.

Det är först när något riktigt krisartat sker som vi förstår att inte ta livet för givet, att inte ta varandra för givet. Att vara människa är att vara medmänniska.
Vi lever en kort stund på jorden, låt oss ta vara på våra dagar!

Karin Boye skrev
”Se, hur ljuset tindrar på slätterna,
Kämpande mot mörkret i vinternätterna
Natten är oändlig och jorden ett flarn
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.”
Krama om varandra, ta hand om varandra. Ett samhälle mår så bra som sin svagaste medborgare. Människorna är vår stads och vårt landskaps viktigaste resurs. Vem vore jag utan människorna i min närhet? Att vara människa är att vara medmänniska.

(På Torget i Mariehamn, nyårsafton 2009)