Jag skulle skriva en kolumn till idag och våndades, hade idétorka. Började skrapa ihop en text om nyfattigdom och skam, funderade, funderade och det började rassla i skallen. Jag har ju vurmat för han, kungen i Buthan, som öppnade ett nytt ministerium för bruttonationallycka. Jag tyckte det var så smart att ta tanken på att lycka kan mätas i annat än pengar på så stort allvar. Tills idag då jag insåg att i vissa sammanhang, som politiska, är det livsfarligt att komma dragande med sån smörja. Att vurmen för positivt tänkande breder ut sig som en klibbig smet över vår kultur och fördummar även några av de skarpaste hjärnorna. Det är inget annat än den nya tidens opium för folket. Låt dem försöka drömma och tänka sig rika och lyckliga, låt dem tänka och drömma och drömma och tänka så det knakar, då hinner och orkar de inte se de fundamentala orättvisorna och försöka göra något åt dem. Så tänkte jag. Och var glad för att jag tänkt, själv. Insett något om mig och samhället.
Sen, och det är här bloggrubriken kommer in, sen gick jag in på Facebook och såg att jag fått en länk om Ehrenreichs bok Smile Or Die: How Positive Thinking Fooled America and the World, sen kommenterade Britt-Mari att det hade varit ett bra teveprogram på detta ämne för några veckor sedan. Sen började jag fundera om jag inte egentligen läst om boken på ett av mina nätverks e-post lista eller var det Hufvudstadsbladet?
Alltså själva saken är lika viktig i vilket fall som helst och det är väl så här tänkandet alltid har funkat, men det chockerande är att jag faktiskt var helt omedveten om att jag nog läst om detta någonstans innan jag själv kom på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar