Som jag älskar november efter all stress med höstens bokmässor. Allt är grått och avklarnat. Dagarna lunkar på. Jobb, middag, läxläsning med ungarna, teve och lustläsning. Gården är krattad och putsad. Allt har sin tid. Nu är min tid att idissla och tanka. Har börjat påta i mitt synopsis som skall vara klart på söndag, ett utkast i alla fall. Jag märker att jag inte är lika ung som förr, jag är trött när arbetsdagen är slut... Förr orkade jag börja ett andra arbetspass när yngsta barnen somnat på kvällarna, nu somnar jag ibland före dem. Mitt eget skrivande kommer sist av allt. Det är trist. Jag har sökt arbetsstipendium, men även om jag skulle lyckas få ett så räcker inte de inkomsterna till att försörja familjen, måste trixa och knixa, extrajobba och ta lån.
Jag har i alla fall bestämt mig för att sluta jobba ideellt, det finns liksom inga marginaler för det längre. Man kan inte fortsätta att skjuta upp sitt eget liv till "sen".
I går dog en arbetskollega på biblioteket i cancer. Hon har barn som är lika gamla som mina. Vi började dagens med en minnesstund, en annan tidigare kollega som numera är präst höll i minnesstunden. Hon påminde oss om kärleken, att komma ihåg att ge den åt våra närmaste så länge vi har varandra, så läste hon dikter. Det var fint. Det slog mig hur mycket tröst det faktiskt också finns i orden. Inga ord ger en människa tillbaka, men själva benämnandet tröstar ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar