Nordisk vår

Världen är inte svart-vit. Det är inte så att jag är god och världen är ond. Vi är alla inte bara zebror, utan också den grå massan. Jag har alltid tänkt mig människors onda handlingar som resultat av deras historia. Den rädda, psykiskt och fysiskt misshandlade, den socialt utfrusna, den marginaliserade kan begå fruktansvärda brott, men de flesta med en sådan bakgrund begår inte brott eller blir empatilösa individer. Det finns osjälvisk kärlek också i koncentrationsläger, på flyktingbåtar, under bombanfall.

Samtiden vårvintern 2017 har fått mig att tänka på de här frågorna. Rasismen och främlingsfientligheten har på allvar tagit ett strupgrepp på samhällsdebatten. Det är inte längre bara i skydd av nätets anonymitet som människor luftar sin rädsla och sitt hat mot andra folkgrupper och i synnerhet mot muslimer. Vårt nordiska välfärdssamhälle är i kris och hotas av nedmontering. Inkomstklyftorna ökar. Polariseringen i samhället ökar. Är det därför vi söker syndabockar? Är det därför vi lockas att ”se om vårt hus”, bygga högre murar av rädsla för invasion av alla de miljontals nödlidande runt om i världen.

Finland avvisar idag asylsökande till Bagdad och Kabul, trots att migrationsverket erkänner att de har lagliga asylskäl, man anser dock att Bagdad och Kabul är säkra områden för asylsökande, dock avråder man bestämt medborgare att åka till städerna som räknas till världens farligaste platser. Vi har alltså kommit dithän att vi inte längre räknar med människors lika värde.

Yttrandefriheten är en grundbult i vår demokrati. Alla skall ha rätt att uttrycka sin åsikt utan att staten straffar oss för det. Men hur skall vi inom demokratin hantera antidemokratiska tendenser? Hur skall toleransen hantera det intoleranta?

Bokmässan i Göteborg hänvisar till yttrandefrihet och det offentliga samtalet när man igen tillåter tidskriften Nya Tider att ställa ut på bokmässan. En tidskrift vars medgrundare och redaktör medverkat i uppsökande hembesök hos granskande journalister och uppmanat andra att göra detsamma.

De fascistiska och rasistiska rörelserna i Norden flyttar hela tiden fram sina positioner, balanserar på lagen. De har oftast en laglig politisk falang som jobbar hårt för att inte förknippas med den organiserade kriminella falangen som utövar våld, hot och trakasserier. Likväl finns det samband dem emellan.

Det vi lärt oss av historien är att vi inget lär av historien. Inbördeskriget i Finland är en djupt tragisk och sårig del av vårt lands historia. Hur kan någon ens komma på tanken att till republikens 100-års minne prägla ett jubileumsmynt med avbildningen av en avrättning? Det har visserligen dragits tillbaka, men först efter massiva protester.  

Historien upprepar sig inte, men den rimmar och just nu är det en hel del som hotfullt rimmar på 1930-talets Europa. Många är rädda och oroliga och söker något att projicera sin rädsla på.

Därför är det viktigare än någonsin att hålla hjärtat varmt och huvudet kallt. Att bestämt sätta ner foten och ta avstånd från nazism och rasism, att fortsätta arbeta för att minska inkomstklyftorna i vårt samhälle, att kämpa för vårt nordiska välfärdssamhälle, att ständigt hitta nya forum för dialog, försoning och kultursamtal, att på alla sätt värna om yttrandefriheten och det politiska samtalet.

#orkakämpa!