i korsdraget...

Bild: Barbro Eriksson
Jag har verkligen funderat mycket på min inställning till det metafysiska de senaste månaderna, eftersom så många sagt åt mig att jag MÅSTE (alltså BORDE) bli präst.
Jag älskar tanken om en allmännelig Kyrka och jag har från början väldigt bra erfarenheter av präster och kyrka. Riktiga kloka människor med stor kärlek och förmåga att härbärgera. Människor som i tonåren fick mig att återfå min tro på Människan, livets och kärlekens möjlighet, utan att vilja förändra eller "frälsa" mig.

För mig är religionen ingen tröst mot döden. Jag tror vi blir mull och blommor när vi dör (men VETA kan man förstås inte). Jag tycker om riterna, om kyrkoårets och högmässans dramaturgi, om de unika möjligheter som kyrka och präster har att på ett fint och viktigt sätt följa människor från födelse till död. Som jag säkert skrivit många gånger förut: jag tror på tron, den är vacker och fin. Det som är FAKTISKT sant eller verklighet spelar ingen roll. det spelar ingen roll om Maria blev gravid med Josef eller nån annan, om Jesus gick på stenar istället för på vattnet. Det är Berättelser som speglar mig och mitt liv. En berättelse som inte är ett opium för folket, utan när det funkar får människor att resa sig mot förtryck, orättvisor och förnedring. Erbjuder ett internaliserat Du som kan upprätta och hela mig som människa.
Det sorgliga är att det är så få i kyrkans markpersonal som är mogna, hela människor.

Min "tro" är helt irrationell, mot bättre vetande, det handlar mer om att bejaka min längtan efter mening. Att bestämma sig för att förhålla sig till livet SOM OM det hade en mening, SOM OM det fanns en god princip nedlagd i allt från DNA till det krökta kosmos. För att det ger nånsorts hopp om att bara man försöker, strävar för det goda blir det, om inte bra så i alla fall bättre. Det finns så mycket i livet som är helvetiskt jävligt och jobbigt, hur skulle man orka om man inte tror på det goda? Jag kan inte förklara det på nåt annat sätt än att livets princip måste vara en löslig ekvation.