Filifjonksjukan - min livräddning

Ibland går det som det går. Istället för effektiva arbetsdagar blir det vågrätt läge med fördragna gardiner. Jag har haft migrän i hela mitt liv, flera gånger i månaden sen jag var fem. När jag var barn fick jag ackupunktur, det hjälpte en del. Jag slutade i alla fall att kasta upp. Man tycker ju att jag borde fått en viss sjukdomsinsikt på drygt trettio år. Ändå trodde jag i måndagsmorse att jag fått hjärntumör eller nån springande demenssjukdom eller drabbats av akut utbrändhet. Jag kunde ända från morgonen inte koncentrera mig på nåt. Jag var inte så där normalt disträ eller ofokuserad på grund av stress. Utan det gick helt enkelt inte att tänka. Hur jag än försökte ta tag i en tråd, så gled tankarna liksom undan i skallen, som ålar i en sump. Först när synbortfallet och den helvetiska värken kom runt lunchtid fattade jag vad som var på gång och rusade iväg til apoteket efter medicin. Inget annat än sumatriptaner hjälper (naramig eller imigran). Så gick det med de arbetsdagarna...
Den är pinsam den här filifjonksjukan. En av anledningarna till att jag så småningom kan börja längta efter klimakteriet, då migränen går över eller i alla fall lindras för de flesta.
Klart som korvspad är det att kroppen säger ifrån när det blir för mycket. Om själen inte har vett att låta kroppen vila så slår kroppen själv på säkerhetsventilen. Men visst får jag migrän annars också, även när jag är som mest utvilad och avstressad, så hela förklaringen är det inte.

Nu blir det lite bloggpaus för imorgon är det möten i Helsingfors och sedan vidare till kursen i litterärt skapande vid Åbo Akademi. Det är så himla roligt, kursdeltagarna var duktiga från början, ändå blir de bättre och bättre hela tiden. och så är de så trevliga!