Nu går solen knappast ner...

Kaprifolen doftar. Midsommarrosorna håller på att slå ut och svalorna har bråda tider i våra husknutar. Jag vill inte gå in, bara strosar omkring i trädgården på kvällen. Drar lite ogräs, flyttar lite sten, friserar lite med sekatören. Tänk att det är så här saligt. Jag försöker memorera allt för att kunna plocka fram i snöstorm och vintermörker. Lillskruttan har farit iväg till Lemböte på musikläger, som hon väntat! Hon älskar läger. Äldsta dottern Eri är på jobb den här veckan och Alva är ledig för första gången på 14 dar och är i Stockholm med kompisar. Så det är bara jag, Teddy, Leo och Alvas pojkvän Alexander hemma. Konstigt få människor runt köksbordet, bara fyra! I vanliga fall är vi sju vid bordet. Det kommer att bli svårt att vänja sig, men jag tror jag får ha alla hemma ett år till.
Teddy fick rosenportalen färdig idag, tänk att jag fick en sån som jag drömt om i så många år. Den här tiden på året är magisk. Jag borde hinna årsgånga innan midsommar. Då går man under tystnad ut över ängarna och i skogen och spanar efter tecken för den kommande tiden. Jag tror inte på naturmagi, men jag vet att det är viktigt att ta tid att fundera över ens liv, lyssna inåt, tänka på nuet och framtiden. Det brukar jag göra när jag varje år årsgångar tiden runt vårdagjämning, midsommar, höstdagjämning och midvinter.