Min farmor hade en guldring med en sten som var dåligt infattad. Hon bar den alltid, hon tappade stenen ibland och det blev ett fasligt sjå att hitta den igen. Det var viktigt! Hon hittade den alltid, ibland bland strandstenar och lingonris. När hon dog i våras fick jag ärva ringen med inskriptionen Holger 30.3 1940, med ringen kom också ett gulnat brev, skrivet med min farfar Holgers vackra handstil. Det susade i öronen när jag läste brevet och förstod ringens laddning. Jag vet att ingen av dem skulle ha haft något emot att jag delar med mig av historien.Brevet lyder:
Älskade!
Skickar denna lilla ring åt dig och hoppas att den passar på något av dina fingrar. Den är ju ej så väl gjord, men då man ej har några riktiga verktyg här, har den blivit som den är. Den är gjord som jag tidigare skrev av en rysk granat som tagit mark någon bit ifrån oss. Den är smältad av skärvorna i en kamin och har sedan med fil blivit putsad.
Älskling, många kyssar till dig av din Holger.
Det var brinnande krig, min farfar Holger Gäddnäs från Vasa var vid fronten, åtminstone under nåt skede var han ridande kurir. Han hörde till dem som aldrig talade om kriget, aldrig. Farfar var en underbar människa, snäll och lugn, rolig, älskade barn, men om vi siktade med våra leksakspistoler mot varandra kunde han brusa upp: "Rikta aldrig, ALDRIG ett vapen mot en annan människa. Det skall sitta i ryggmärgen på er!" Det var inte något man frågade om, inte något han ville tala om. Därför vet jag inte på vilka frontavsnitt han stred, vad han upplevt, men idag bär jag en guldring med en bit av en rysk granat som kunde kostat honom livet. Han överlevde, skickade ringen hem till sin älskade som minne och livspant. Farmor och farfar kunde gifta sig 4 år senare, han bär uniform på bröllopsfotot från 1944 och i augusti 1945 föddes min pappa till ett land med en dyrköpt fred.
En del människor undrar varför vi finländare inte snart kan sluta älta det där kriget - det kommer vi inte att kunna göra än på några generationer - minnet av kriget kastar skuggor långt in i framtiden.
Min farfar blev fredsvän, det är jag också och jag är glad över att leva i ett fritt och demokratiskt Finland, därför tänder jag som många andra finländare ikväll kl 18 två blåvita ljus i fönstren. Ett för de döda, ett för de levande, ett för det förflutna och ett för framtiden.
4 kommentarer:
Så rörande att jag blir tårögd. Tack för att du delade med dig.
En dyrbar skatt bär du på ditt finger, ovärderlig.
Också här tänder vi två ljus om en liten stund, ett för de döda och ett för framtiden. Jag tror att vi måste tända många, många ljus för framtiden med tanke på stöveltrampet som åter hörs.
Tack Katarina!
Ja vi har nog svårt att föreställa oss hur dvårt det var. Min morfar gjorde ett väldigt fint träskrin när han var på Näset. Det är prytt med mormors namn.Det betyder mycket för mig att jag har det..
Så fint!
Skicka en kommentar