Kalashelg!

Min yngsta dotter fyllde 12 förra veckan, men då var jag som mest stressad med slutarbetet av boken, så det fick bli kalas det här veckoslutet istället. I lördags hade vi kaffe för släkten.

Jag passade på att ta ett foto på Noa med mina föräldrar och mina barns farföräldrar, d.v.s. Nonnos morfarsfar Edgar, morfarsmor Runa, mormorsmor Kerstin och mormorsfar Paul. På väggen bakom hänger "gamlorna" på gården. De största porträttet är på Noas mormorsmorfarsfarfar Karl Emanuel (1851-1919) och mormorsmorfarsfarmor Anna Gustava (1854-1933). Tidsperspektivet hisnar...

Noa är alltså sjunde generationen på vår gård som ändå för åländska mått räkas som en rätt ung gård. Gården har alltså funnits åtminstone sedan 1400-talet, mina släktingar Karl Emanuel och Anna Gustava köpte gården 1898, Vi tror att gården flyttades från en annan plats i byn efter stora ofreden och uppfördes på nytt kanske 1809 som är ett årtal som finns på en av stockarna i huset. Jag skall återkomma till gårdshistorien i ett senare skede, nu var det ju kalashelgen det handlade om!



Idag var det så dags för kompiskalas. Det var inte optimal planering eftersom klockan var över tre när vi kom i säng i går eftersom vi tittat på Eurovisons schlagerfestivalen och hejat fram Sverige och Måns till seger.

Pappa kom från Kökar på egen köl och stannade som tur var kvar igår kväll och hjälpte mig bland annat med att blåsa ballonger! Något som varken hann eller jag gillar...

Det var segt i morse när jag skulle upp och baka choklad och hallon cupcakes.

Chokladen hann förstås bli för varm och grýna sig, men det blev rätt gott ändå. Jordgubbarna gick snabbast åt!

Oj, så mycket roligare det är att göra födelsedagstårtor när det numera finns ett så otroligt sortiment med marspian, färgad sockermassa och trevligt pynt!

Fast jag älskar att laga mat så tycker jag illa om att baka, kanske för att jag verkligen inte gillar söta bakverk. Jag skulle tusen gånger hellre laga tre rätters middag åt ungarna, men nån gång i året får jag lov att tvinga mig lite.

Klara hade bestämt sig för det något svårfångade temat: Regnbågs- och enhörningskalas fast både hon och klasskamraterna talar bara om "unicorn", ett ord som jag inte lärde mig under mina år i grundskolan. Roligt hade de i alla fall.

Jag är så glad över att Klara har en så otroligt fin klass. 15 elever som känt varandra sedan klass ett, ett par nya har tillkommit under åren. De verkar vara så trygga med varandra och det har aldrig varit någon uppdelning i killar och tjejer utan de umgås alla tillsammans. Jag hör om kompisar i Sverige vars barn går i klasser på 25 elever. Jag tänker att det förstås måste vara en otrolig skillnad att som lärare ha 15 elever istället för 25. Den åländska grundskolan är otroligt bra måste jag säga!