Det är sista sommaren trädet får stå kvar, stammen är delad och den har börjat spricka nedåt, dessutom har det gått röta i det. Det skär i hjärtat att behöva ta ner det stora trädet som gett skön skugga åt Södergårds i närmare 50 år. På bilderna från min barndom är det ett litet tanigt träd, nu är det verkligt stort och det kommer att bli outhärdligt varmt på trappan när trädet försvinner, men hellre att vi tar ner det, än att det rasar över hus och bil nån höststorm.
Brorsdöttrarna Arwen och Lara lekte med en halloween-dödskalle när de var här, när mamma klippte gräset stoppade hon ner skaftet på dödskallen i hålet i trädet. Ett bra memento mori, man bör minnas att man är dödlig. Man bör minnas att ta det lugnt mellan varven, ta semster, njuta stunden så länge man har den. Jag tror dödskallen får sitta kvar i trädet tills vi fäller det. (Vi och vi, jag måste nog anlita en firma med yrkeskunnigt folk för arbetet)
Idag har jag suttit i trädgårdsgungan under kastanjen med barnbarnet Noa, då hans mamma och moster var på en dagstripp till Stockholm. De kom hem redan med tidiga kvällsfärjan då Alva fick sån hemlängtan till Noa. Jag minns hur det var, hur härlig tanken på en barnfri dag var, och hur svårt det sedan ändå var att vara borta från dem, i synnerhet när de var babysar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar