Ravels Bolero och bokmässan i Göteborg!

Idag kör vansinnet igång. Jag skall på fyra dagar göra sjutton scenintervjuer med ett tjugotal författare i olika konstellationer på Bok&bibliotek i Göteborg. Vaknade med migrän och mensvärk med en taskig utsikt över ett rostigt tak i ett regnigt Göteborg, men det är inte det minsta synd om mig.
Bokmässan är förfärligt svettig, högljudd och förvirrande, men alldeles, alldeles underbar!

Idag skall jag bland annat intervjua fina Monika Fagerholm om hennes fantastiska och gäckande bok Lola uppoch ner. En bok som verkligen drabbade mig och som jag slutit bokens Ca till mitt hjärta! Och bär henne där hela tiden. Michel Ekman skrev en rätt nedsablande recension av den i Hufvudstadsbladet, en kritiker som jag uppskattar och brukar vara av samma åsikt som, men den här gången tycker jag han totalt missat hela poängen med Lola. Bara en kritikerröst i mängden brukar man försöka trösta författare, men Hufvudstadsbladet har en väldigt viktig roll på den finlandssvenska litterära scenen.

Vad är då poängen som jag anser att Ekman missat, ja i min läsning av Lola så är det själva meningslösheten som är grejen, eller bristen av meningsskapande transcendens, människor famlar, försöker förstå, försöker hålla ihop världen, men misslyckas, faller. Ca är på många olika sätt fast i småstaden. Hon ligger lägst i rang, allra lägst. Styvfadern, den berömde poeten och performanceartisten Ib, ger henne kärlek, han ser henne och vill ge henne vingar. Han vill visa henne att det finns något mer och att det är inom räckhåll, att konsten kan lyfta människan, att kärleken kan lyfta människan. Men den manodepressiva Ib dödsstörtar och lämnar Ca som en vingbruten fågel.

En central scen i boken är när Ca ligger och tänker på sin relation till Ib. Hon lyssnar på Ravels Bolero på hög volym. (Musikhistorien lär att Bolero uppkom efter ett vad om vem som med minsta medel kan åstadkomma ett stycke musik. När Ravels Bolero uruppfördes sade en kvinna i publiken: Ravel måste vara galen! Och Ravel lär ha svarat: Hon har förstått musiken! Bolero består av ett enda, enkelt musikaliskt tema som upprepas av olika instrument, om och om igen i 14 minuter. I slutet ett starkt crecendo där alla symfoniorkesterns instrument spelar och (jag tror det är) tromboner kör galna glisandon. Som ett sött litet ekorrhjul som snurrar, snurrar och växer till ett helvetshjul som urartar i en i och för sig maffig final. Jag tänker att hjulet spårar ur. Liksom livet utan en sammanhållande mening spårar ur. Så tänker jag, men vad Monika tänker om det får jag veta om någon timme.

Ibland känns det som om bokmässan är ett ravellskt bolero, det är viktigt att hålla fast vid meningen, oberoende av om den nu är transcendent eller inte.

PS Lolaboken är creepig, men inte deprimerande och slutet även om det nästan låter dansbandspekoral, är det enda möjliga om man skall stå ut med livet. Mer säger jag inte.