Ett bränt hjärta

Godmorgon världen!

Nu måste jag skriva av mig lite. Det blir långt och kanske ointressant för många, men i alla fall. Om tillit, kroppsmedvetenhet och vårdkultur.

Igår fick hjärtat bränt av den underbara teamet på arytmilabbet på Akademiska sjukhuset i Uppsala lett av Helena Malmborg. En kateterablation för AVNRT (den vanligaste formen av hjärtarytmi) är numera närmast ett rutiningrepp där de lyckas i över 98% av fallen: Litet snitt i armvecket, litet snitt i ljumsken in med kablarna i hjärtat, titta, undersöka, hitta extra elbanor som gör att hjärtat ibland rusar, hitta lämpligt ställe att bränna av elbanan på, göra det, testa om det funkar, bränna lite till om det behövs. Ut med kablarna, plåster på såren och hem samma dag.

Man är vaken under hela ingreppet som i mitt fall tog ca 2 timmar. Det gjorde inte direkt ont, men obehagskänslorna vid ingreppet var åtminstone för min del så starka att det nog för mig ändå går att likna vid smärta. Hjärtat rusar hoppar, det är tungt att andas emellanåt, känns som en klump av järn i luftstrupen. Däremellan kunde jag ligga lugnt och småprata med de rara och mycket trevliga människorna i vårdteamet. Så, ett rutiningrepp ja, men en stark upplevelse för mig och mitt hjärta.

Kardiologen Helena var intresserad av hur jag upplevt den medicinska hjärtkonverteringen på akuten i Mariehamn tidigare i somras. Jag berättade hur läskigt jag tyckte det var: Det gjorde ont och det blev svart, det var som att slungas nerför ett stup baklänges och krascha mot marken - men det var över på 30 sekunder och det hade läkaren berättat i förväg. Så jag hann bli beredd och jag litade på akutpersonalen och är mycket positivt inställd till den vård och det bemötande jag fick på Ålands centralsjukhus. Helena var nöjd med mitt svar, hon föreläser mycket och inskärper alltid för kandidaterna hur viktigt det är att informera patienten i förväg om obehaget. Det gör vårdupplevelsen bättre, mindre traumatisk. Men, sade hon, hur mycket man än är informerad så handlar det också mycket om tillit, att man vågar lita på andra människor.

När vi födde barn i början av 90-talet erbjöds ännu väntande föräldrar på Åland profylaxkurs, praktiska tekniker att möta smärta med andning, suggerera lugn och harmoni. Jag vet att många som gick kursen nog fnyste lite åt det där flummet. För mig öppnade det vägen till en helt ny kroppsmedvetenhet och ett sätt att hantera fysisk och psykisk smärta, som jag fått lära mig mer om genom djupmeditation och som varit mer eller mindre livsförändrande för mig. Det är inget flummigt hokus-pokus utan en kombination av andnings/avslappningsteknik och en livshållning, ett sätt att se på världen. Allt det där hann vi också prata om där i arytmilabbet i pauserna. Däremellan var det fullt fokus på hjärtats vindlingar för vårdteamet och på andning och avslappning (självsuggestion, självhypnos vad man nu vill kalla det) för min del.

Det är nog bara också att konstatera att vårdkulturen är bra mycket annorlunda i Sverige och i Finland. Jag har inga goda erfarenheter av bemötandet på Åbo universitets sjukhus de gånger jag av olika anledningar vistats där. Det var barskt och bryskt, hierarkiskt och auktoritärt. Effektivt? Kanske, men patienten är inte bara en kropp med symptom som skall behandlas.

Efter en allergisk chock fick jag en gång åka helikopter till Åbo, jag hade sänkt medvetandegrad, men hörde, mot vad akutpersonalen förmodade, allt vad de sade om mig. De kommenterade fnysande mina DocMartenskängor, kanyl-ärren i armvecken fick dem att dra slutsatsen att jag var narkoman. De suckade och stönade när de rev av mig kläderna. I allt kaos var det värsta faktiskt känslan av att vara helt utsatt och hjälplös. Jag ville skrika åt dem att jag är författare, 4-barnsmamma och prästfru och även om jag hade varit en knarkare som tagit en överdos så är jag ändå en utsatt människa värd respekt, Jag kunde inte ens öppna munnen eller blinka med ögonen, men jag hörde...

På Ackis i Uppsala tilltalades man med förnamn av alla i personalen, alla hälsade godmorgon när man möttes i sjukhuskorridoren. Under hela behandlingen var det: Hur känns det? Hur går det? Hur mår du? Vill du ha nåt kallt på pannan? Jag såg i journalen att du är författare vad skriver du då? Och många barn har du också! Du behöver inte vara så där duktig, du måste säga till om det är för jobbigt eller det gör för ont. (Jag skrattade lite vid det sistnämnda och sa att jag är från Finland och är bara så tacksam över att få vård överhuvudtaget).

Tänk att igår var de inne och påtade och brände i mitt hjärta i Uppsala och idag sitter jag hemma vid skrivbordet på Åland! Wow och ett ödmjukt tack för att vi har allmän sjukvård i vårt land.