När jag kommer till ett hotellrum där jag skall sova mer än en natt, måste jag alltid först packa upp ordentligt. Alla kläder skall hängas in i garderoben. De flesta hotell, i synnerhet mässhotell, är väldigt stereotypt manliga. Det finns alldeles för få klädhängare och ingen sminkspegel. Jag kan leva med det. Alla toalettartiklar från packningen radas prydligt och lustfyllt upp på hotellskinande glashyllor. Den resevänliga ramen med fotografier av barnen plockas fram. Alla hotellbroschyrer plockas bort. Teven stängs av. (Om den blir stående på fastnar jag ohjälpligt i underbara amerikanska dokusåpor som Top Model och så är kvällen körd).
På mitt förlags hemsida finns standardiserade författarintervjuer. En fråga lyder: "Vad vet inte Google om dej?" Jag minns inte exakt vad jag svarade, men jag tror det var något om hur mycket jag älskar att sova. Rätt svar borde förstås ha varit: "Alla mina lika fantastiska som skandalösa hemligheter som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv". Jag tillstår att jag verkligen uppskattar ostörd sömn, men ännu mer ensamhet och tystnad. Det kan man få på ett hotellrum. Därför gillar jag att bo på hotell. Där går det väldigt bra att arbeta, tänka och läsa.
För 15-20 år sedan skrevs och talades det mycket om tid. Det gjorde jag också, men jag tänkte hela tiden att vi borde fundera mera på det här med rum, rymd och rumslighet. Tiden är en skälm, den är svår att påverka, i synnerhet om man är lagd åt det revolutionära hållet och vill påverka och förändra. Rummet (både i betydelsen place-plats och space-rymd) är betydligt mer konkret och påverkbart.
Nuförtiden när folk svarar i telefon är inte första frågan: "Hur är det?" Utan: "Var är du?" (Fast nu ringde just kära vännen Kat från Åttböle och hon frågade faktiskt först hur jag mår! Gulle Kat!)
Inför den här mässan har jag (bland annat) läst två böcker som varit väldigt uppiggande. (Ah! Vad finns det för bra ord för mindblowing?! Hjärnutvidgande?!) Det är i alla fall Pia Ingströms bok "Känslor äger rum. Liv i hem, stuga, villa" och Jan Hellgrens bok "Bo Carpelan. Rummets diktare", till dessa kunde jag glatt dessutom foga Heidi von Wrights eminenta diktsamling Zon.
Ur olika synvinklar handlar böckerna om rum och hur rummen (i vid bemärkelse) vi vistas i präglar oss, mycket mer än vi präglar dem, eller vi präglas av tiden.
Låt mig citera Jan Hellgren:
"I festtalet 'I poesins rum' (Hbl 25.4 1991) lyder Carpelans implicita uppmaning: Fokusera inte på det snäva begreppet tid, fokusera i stället på begreppet rum. Fokusera på upplevelsen av den konkreta och rumsliga värld vi lever i. Rummet skapar möjligheter, alternativ och frihet men också andrum och trygghet. De betydelser som Carpelan ger rummet kan jämföras med geografen Yi-Fu Tuans tanke om att plats är förknippat med trygghet och rymd med frihet, att vi är fästa vid platsen och längtar efter rymden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar