fredag 14 augusti 2015

Neuroborrelia och sorgebud

I måndags (4 veckor efter första läkarkontakten) fick jag äntligen svaret på det andra borreliaprovet som nu var dubbelt så högt. Jag skickades från hälsocentralen till akuten för andra gången för att ta ryggmärgsprov eller lumbualpunktion som det egentligen heter. Den här gången gick akutläkaren (en annan) med på att ta det och provet visade att jag har en borreliainfektion som gått till centrala nervsystemet och gett mig hjärnhinneinflammation. En sån enorm lättnad att äntligen få en diagnos och veta att det finns medicin att få!

Dagarna innan var jag så trött och hade så ont så jag sov mest hela tiden, 16-20 timmar i dygnet. Nu gick det dock snabbt och enkelt att få sjukvård. Antibiotikadropp och näringsdropp satte de in redan på akuten. (Jag har gått ner 10 kg på 4 veckor) Sedan blev jag inlagd på medicinavdelningen på Ålands centralsjukhus. Också där sov jag mig igenom dagarna.

Nu är jag hemma och har idag varit till sjukhuset och fått dos nummer 4 av de planerade 21 doserna intravenös antibiotika. Jag är fortfarande trött och har ont, men det har blivit bättre. Jag orkar vara uppe nån timme om jag sover mellan varven. Min hjärna är dock helt mos. Jag har jättesvårt att koncentrera mig och känslorna svallar. Jag blir blixtarg eller alldeles gråtig på några sekunder.

På sjukhuset är de otroligt proffsiga, jag känner mig trygg i deras vård. De har lång erfarenhet av att behandla patienter med borrelia på Åland. Jag har fått höra att det mesta kan vara "normalt". Jag trodde man snabbt skulle bli bättre när antibiotikan sätts in och blev väldigt rädd när värken plötsligt blev mycket värre, men nu har jag förstått att det inte alls är ovanligt att det är så. Jag har fått medicin mot illamåendet, men jag har ännu svårt att få i mig nåt.

Jag har förstått att det kan ta lång tid att hämta sig från en neuroborrelios. Det är en mardröm ur arbetspersepktiv eftersom jag är frilansare och familjeekonomin är helt beroende av att jag håvar in pengar varje månad. Jag skulle egentligen börja en projektanställning för Mariehamns litteraturdagar de närmaste veckorna. Nu vet jag inte alls hur det blir med det och boktravarna inför alla höstens bokmässojobb växer skyhöga på skrivbordet. Jag försöker att förtränga dem, bara tänka vila nu, vila, VILA! Men det är inte det lättaste. Sista korrekturet för Nyman-boken borde också vara klart. Jag är dålig på att läsa korrektur när min hjärna är normal, nu är det nästan omöjligt.

Mitt i allt detta dog också min kära vän och kollega Marita som varit min korrekturläsare, språk- och faktagranskare i alla år. Hon har varit min fasta klippa. Idag begravdes hon och jag fick inte ens iväg en bukett. Det  är så ofattbart och outhärdligt sorgligt när en kär människa bara dör så där knall fall.

1 kommentar:

Pettas sa...

Så skönt, mitt i allt elände, att du har fått hjälp och en diagnos.
Beklagar också förlusten av din goda väninna. Det finns egentligen inte ord för allt vad livet bjuder en. Ur allt "kaos", om man nu kan kalla det så, brukar det komma någonting gott. Lycka till och mycket krya på dig!